masai

En servitris är vad jag kommer att vara i morgon, en uppassare. Varför har människor ett behov av att ha folk uppassande på dem? Det har ju funnits genom alla tider, pigor och drängar. Köks folk! hur kan någon mänsklig varelse med samma rättigheter som en annan vilja bli hunsad? Inte för att jag kommer att bli det...

Ni förstår, det är min kompis Eklövets mammas födelsedags fest som tur är, men tänk för ungefär två hundra år sedan skulle det vara ok för gästerna att döda mig och skylla på berusningen. De skulle komma undan helskinnade bara för att de stod i en högre rang än mig, "var finare".

I vilket fall som skickar jag er en dikt som kom till mig helt plötsligt och en servitris hälsning.

Kram kram J

Exempel nr 1:

Jag skulle steka något, det var för ett tag sedan så jag kommer inte ihåg vad, men eftersom att det låg en pasta slev (en sådan där slev med tänder) framme så använde jag den för att ta lite smör.

Och med tanke på min klumpighet så gjorde jag sönder den. Halva gick av liksom. Kan ni tänka er något klumpigare? Jag skulle ta lite smör!

Exempel nr 2:

Hände faktiskt idag! Det var på lunchen, vi satt som vanligt vid ett av långborden i matsalen och åt som vanligt maten. Jag var trött p.g.a den tidiga morgonen i förr går och när jag ätit upp så lutade jag mig framåt men träffade fel med armbågarna. Jag träffade kanten på brickan och upp flög bestick, glas och tallriken!

Jag kan bara tacka gud att jag ätit upp, dessutom eftersom att jag hade på sig min favorit skinnjacka!

Föresten! Är det någon annan som desperat vill att våren ska komma? Då man slipper alla tjocka jackor och kan gå om kring i kappor och läderjackor utomhus? Som var garderob praktiskt taget består av vår och sommar kläder? Som senast i dag köpte två jeans kjolar för 99 spänn styck?

Jag köpte dem på sterling (tror jag) inne i stan, älskar deras grejer fast de kan vara lite dyrt i original pris. Så då kan ni gissa varför I <3 REA!

Titta in ni också vet jag! Kram Kram J

Så hur skulle mitt godis land se ut? Det skulle ha stora berg, gjorda helt i glass med fluorsocker som snö och snögubbar av grädde och m&ms.

Nedanför bergen skulle det finnas en sjö, sjöns vatten skulle bestå av varm choklad och maränger formade som isflak skulle flyta runt på det. Små kajaker, karvade ur gigantiska bananer skulle man kunna hyra och en stor teddybjörn skulle vakta stället, han skulle vara runt fem meter hög och ha stora, varma knapp ögon.

Som sagt, en sjukt fantasi eller hur? Men är det inte fantasin som hjälper oss skrivare med våra berättelser etc. Är det inte så att utan fantasin skulle vi inte ha de stora genier vi haft? Newton, Einstein Gallilei! Det finns hundratals som utan fantasin aldrig kunde ha listat ut svaren, kanske inte ens funderat på att problemen fanns där?

Möjligtvis är det så att vissas fantasi är överväldigande eller rent av sagt underlig och att de flesta inte förstår sig på skönheten i det. De flesta kanske rent av är copy cats, sådana som inte klarar av att tänka själva, sådana som måste följa någon för att kunna känna sig lite mindre osäkra. För trotts allt är det de osäkra som trycker ner andra för att nå toppen.

Men trotts att de har ett gäng att hänga med så är de fortfarande osäkra. Vågar inte umgås med folk utanför gänget och varje dag oroa sig för att göra fel, aldrig kunna slappna av och vara sig själv? Är det verkligen det liv de valt, eller det liv som de utsatts för?

Så, ni som tror att ni inte kan rita, eller berättar att ni inte kan beskriva något ordentligt, använd era hjärnor, er fantasi! Låt er inte stoppas av översittare som måste trycka ner fria tänkare för att själv kunna sitta på tronen, för trotts allt så är det inte de i slut ändan som har den sanna lyckan!

Kram kram J

Det är under så tidiga morgnar som jag tänker klarast och har bäst fantasi. Vilket ger mitt skrivande en stor fördel. Med tanke på skrivande läste jag en bok om filosofin om romanser och kärlek. Den var en riktigt tankeställare...

Vad innebär kärlek egentligen? Att man får en pirrig känsla i magen? Att man inte kan gå i närheten av människan utan att bli knallröd i ansiktet? Vi som aldrig känt på det sättet då? Anser författaren att vi aldrig känt kärlek?

Ska man tro på det någon suttit och skrivit på i flera år och blint följa de gamla myternas lagar, eller ska man tänka efter själv? "följa sitt eget hjärta"?

För mig innebär kärlek inte att man får en speciell känsla i magen eller att man rodnar, kärlek för mig är tillit och en djup vänskap. Någon man kan prata med och som man kan njuta av tystnaden mellan sig med, inte behöva ha ord svävandes i rummet. Någon man bara kan ligga bredvid och gråta ut hos.

Så detta stämmer in på många vänner, men älskar man inte sina vänner? Har man inte kvar dem längre än man stannar i ett förhållande?

Så i morgon bär det av till kungsberget, packar det enda jag behöver, mina tankar och mitt hjärta. För i slutändan är det inte de som säger att man är underbar som räknas, utan den man kan dela en härlig tystnad med.

Så nu har jag tömt mitt hjärta, hällt ut mina tankar om kärlek på sidan och tänk att ni, mina läsare kommer att läsa det. Det är en rätt stor känsla, att veta att ni finns där ute, även om jag känner er. Att ni är mina närmsta vänner... så alla vänner och främlingar, ta er en tankeställare. OM inte för er själva så för mig! Skriv in önska mål och det ni undrar över, för ni ska veta att ni är mina vänner och utan er skulle jag inte vara någonting...

Kram kram J