Idag läste jag en väldigt intressant mening som rörde mig djupt. "Insidan är det viktiga, men utsidan ger insidan en chans". Och enligt mig är det sant.

Jag medger att jag är en person som bryr mig väldigt mycket om första intryck och om folk tar han om sig själv.  För jag anser att om människor orkar att bry sig om sitt yttre och ta hand om sig själv så är de värda min uppmärksamhet. Men det finns så många personer jag sållat bort, direkt på grund av att de hade en "tvättdag" eller en "dålig hår dag". Underbara människor.

Så då kan jag inte sluta undra, om vi nu sållar så mycket, missar vi de sanna godbitarna? Är människan bara ett tomt skal?

Vi får hela tiden höra att "insidan är det viktiga" men har dessa ord gjort människan slapp? Är det så att människan slutat bry sig på grund av tryggheten i orden "Det är insidan som räknas"? För enligt många är ett första intryck oväsentligt, men skulle alla dessa "utstickare" verkligen glatt gå fram till en gammal dam med tovigt, grått hår som luktade illa bara för att se vad som fanns på deras insida? Jag tror ärligt talat att ingen skulle göra det.

Så alla ni som intalar er att ni inte bryr er om andra människors yttre, tänk igen. I dag insåg jag allt detta, jag insåg att jag var en av dem som verkligen gick på ett första intryck. Men de människor som jag tvingats ihop med, sådana som jag inte skulle närma mig i vanliga fall, är några av de bästa kompisar jag har haft och har.

Tänk om...

Kram J!